Il Drago Ruggente tar sig till nya höjder


Nu skall jag framsjunga en visa om Sören och mig,
som kommer att väcka förstämning hos dig.
                                 
Den börjar med kärlek till berg och i dal
och slutar med stordåd och krokig pedal.

Moralen i visan är kort och burdus:
Låt bli att på alptoppar få motorn i rus
Förlita dig ej på bränslepump, på broms,
ej heller att djurliv återvänder omedelboms…!

jodiladiho jodiladihojodiladiho o ho

Text: Glenn Eldquast Musik: Owe Thörnkvist

 

Ansöker om att få vara med på Grossglockner GP 2014

 GGGP.png

Efter framgången på Brooklands och framfarten i Test Hill, så ville jag anta nästa utmaning i ett "riktigt" backlopp någonstans i Europa. Efter att ha sökt på internet och på olika bilevenemang, så hittade jag information om Grossglockner Grand Prix.  Jag fascinerades av bilderna ifrån alperna och dalgångarna samt hela arrangemanget dvs. att köra på krokiga vägar i kraftig lutning. Att Grossglockner hade tävlingshistoria ifrån 30-talet, gjorde beslutet att deltaga ännu lättare. 

Jag skickade iväg ett e-mail till organisatören Marcus Herfort och frågade om det gick att bra att deltaga med Draken, trots att den inte var gaturegistrerad och med attribut utöver en normal bil. Responsen lät sig inte vänta:

Dear Glenn,

What a car ! Thanks for your mail.

We would be happy if you want to come and join us in the mountains with Il Drago Ruggente. You can attend!

Furthermore we would be very happy if you will have a chance to accept our invitation to "Classic Days"  at Dyck Castle in Germany for 2015 already where we will host cars with 12 Cylinders in a special  "Echo of Thunder"  - Run!

 We will welcome:

Brutus  12 V  (Museum Sinsheim), Packard Bentley V 12, Napier Bentley V12, Minerva V 12  AK 2 Seater,  Babs V12 - Pendine Museum of Speed, Sunbeam 350 HP Bluebird - National Motor Museum in Beaulieu, Delage DH-V12 - 1923, LSR Delage V12 And your car !

Good plan for next year?

Maybe we can get 10 cars together as next year will mark the 10th anniversary of the event at Dyck Castle.

If there are any further questions please let us know. You can just fax the inscription for Grossglockner to make it quick and easy.

All the best to Sweden

Marcus Herfort

Svaret gjorde att jag anmälde mig och betalade anmälningsavgiften direkt. Även 2015 var räddad. - Wow!  "Echo of Tunder"- Tänk att kanske få vara med tillsammans med de bilar som var min inspiration att bygga Draken.

Jag är medveten om att jag är "lite" impulsiv och tar ibland, lite väl snabba och inte helt igenomtänkta beslut. - Om det bara hade varit "ibland", sa Helen när jag berättade vad jag hade just anmält mig till. 

Jag läste informationen om Grossglockner GP en gång till. 14km!!! Och inte 1,4 km som jag först tyckte att det stod. 92 kurvor, 14 hårnålskurvor och en stigning ifrån 1000m till 2200m med 12 graders lutning.  Brooklands Test Hill framstod helt plötsligt som en "liten vägbula" i jämförelse. Fick en klump i magen och började fundera på om det kanske var "lite väl" förhastat beslut?

IMG_1987.JPGScreen Shot 2014-06-14 at 08.03.04.png

Draken har på sin höjd kört 4km och 14km skulle kanske få motorn överhettad, eftersom den är luftkyld. Koppling kanske börjar slira mitt i backen och bromsar ifrån -39 lär inte fungera så länge i nedförsbacken, etc. Helt plötsligt fanns det mer minus än plus. Helen räddade dock situationen med att säga - om du ändå skall köra igenom Tyskland till Österrike, så kan du väl stanna på Bordershop och köpa lite vin till mig. Helt plötsligt var plus-, och minus sidan jämbördiga och allt var frid och fröjd.

Efter att ha sett bilderna ifrån bergen och stupen, så gjorde Helen det ganska klart och tydligt att hon inte ville åka med på det som kanske blir "Sista färden". Hon gillade inte heller att jag åkte backtävlingen, men efter att ha nämnt att jag ökat livförsäkringsbeloppet så var det OK! Hon ville gärna att jag tog några trevliga bilder (sko och väskaffärer) ifrån Zell am See, så hon kunde värdera om det är något hon skulle kunna tänka sig resa till i framtiden! Om vi håller oss i dalgången dvs.

GrossGockner´s GP historia

Grossglockner är det högsta berget i Österrike. Grossglockner har en höjd på 3 798 meter över havet.

1924 började planerna på en 3 m bred väg över Hochtor mellan Heiligenblut och Ferleiten (bergspartier i Österike till Italien). Men projektet lades på is tills hösten 1929, då man beslöt att genomföra vägbyggnaden. Sommaren 1930 började arbetet. Den 3 augusti 1935 invigdes Grossglockneralpvägen. Sammanlagt 3 200 arbetare var sysselsatta under fem år.

Kort stund efter Grossglockners invigning, så började man köra backtävlingar 1935, 1938 och 1939.

Hans Stuck eller "Der Bergkönig" som han kallades, satte backrekordet 1939 med sin Autounion på 8:59,6 minuter (84,7 km/t i snittfart). Efter att kört i backen själv, så är det en overklig tid. Inte ens dagens snabbaste bilar skulle våga eller klara denna tid.

 1924383_741218065925208_671409353692637724_n.jpg10583795_741218135925201_5775530735889310629_n.jpgScreen Shot 2014-09-12 at 04.38.19.png

http://www.grossglockner-grandprix.de/fotos-2012/historischer-film-1935/

En mekaniker eller en man som är trött på livet.

När Helen inte ville följa med, så var jag utan resesällskap och moraliskstöd. Jag vill inte utsätta Kalle, Magnus och Bosse (var med till Booklands) för nya galenskaper med tanke på deras höga ålder och krämpor. Så tanken var att jag skulle köra ner själv med devisen - Ensam är stark. Men ödet ville annorlunda.

En dag så pratade jag med Sören Huzelius ifrån Kolsva. Han frågade mig om jag hade eller behövde en Mekaniker till Grossglockner. -Ja! Absolut - Jag har ingen mekaniker och det hade varit trevligt med en mekaniker som resesällskap.  Sören sa att han var intresserad, men insåg att han hade samma införsäljningsprocess med sin fru Anita som jag hade med Helen. Sören var som sagt intresserad, men lovade inget förrän han pratat med Anita. Jag gav han lite tips som fungerade på Helen, typ Vininköp, bilder på skor och väskor och vilket försäkringsbolag som accepterar högre livförsäkring trots racingmedverkan, etc.

Sören kom tillbaka efter ett par veckor med positivt besked att han följer med på ett villkor, att vi stannar vid Bordershop i Tyskland. -Undra vilket av argumenten som fungerade på Anita? Med dessa positiva nyheter, så var det dags att förbereda oss inför resan.

Höghöjdsförberedelser 

Sören gjorde det ganska klart ifrån början att han är väldigt höjdrädd. Och till den milda graden, att det räckte med att stå på ryamattan i köket för att få svinndel eller om han råkar sätta sig på plånboken efter löning.  Sören försäkrade att han skulle försöka överkomma den rädslan, innan vi åkte till Österrike. Jag nämnde för Sören att jag hade "hört" att Österrikarna drack Obsler, Marillenschnaps och Zirbenschnaps samt åt apfelstrudel för att dämpa höghöjdsrädsla. Efter ett par dagar fick jag ett SMS ifrån Anita, som sa att Sören hade börjat höghöjdsträna med schnaps och apfelstrudel.  Nu i efterhand, så verkar det som detta recept fungerade.

Själv bor jag på 4:de våningen, så jag är van vid hög höjd! Men för att inte negligera höghöjdsproblematiken, så gick jag runt i mina platåboots ifrån 70-talet när tillfälle gavs.

Deltagandet med Draken höll på att gå om intet redan innan avfärd

Den 3 september var det bestämt att styra kosan mot Österrike. Helgen innan var jag med Draken i Nyköping, för att vara med på Flyg och motordagen på Skavsta. Anledningen till mitt deltagande var att motorn kom ifrån det planet som var placerad på F11 (Skavsta) och det var lite av en återkomst 70år senare.

Jag var på plats med Draken redan på fredagen. Vid en uppstart och ett litet varv på gårdsplanen, så trampade jag lite oförsiktigt på gaspedalen och med påföljd att bottenstocken i bakaxeln gick mitt av. Första tanken var att där gick medverkan med Draken i Grossglockner om intet. Andra tanken var -hur hittar jag en sådan bottenstock, när denna typ av bakaxel är mycket sällsynt.  Tredje tanken var - nu är det snart fredag kväll och skall jag hitta en sådan axel, måste jag agera snabbt.  Ringde först till företaget som sålt bakaxeln till mig. Tyvärr hade de ingen på lager (med motiveringen att den aldrig går sönder). Jag visste att en person utanför Höganäs hade ett par liknande bakaxlar. Jag ringde Jan-Olof Ödahl och förklarade problemet och om han kunde hjälpa till?

Axle.jpg

Till min glädje, så hade Jan-Olof en bottenstock som jag kunde få köpa.  Jag sa att jag slänger mig i bilen och är hos dig om ca 5 timmar. Om 5 timmar?-sa Jan-Olof. Ja! Jag är i Nyköping! Då sa Jan-Olof - Då är det bättre att du ringer Bosse Hansson i Nyköping, för han har nästan precis köpt en sådan bakaxel av mig. Hör om han kan tänka sig låna ut sin. Innan Jan-Olof hann avsluta meningen, så ringde jag Bosse. Bosse svarade och han kunde absolut hjälpa till, om bottenstocken var samma typ dvs. Jag körde direkt till Bosse med min havererade bottenstock. Vi jämförde axlarna och till min stora glädje som var det exakt samma axeltyp. Detta var nästan för bra för att vara sant! Jag såg mig redan med Draken i backen på Grossglockner, innan jag ens hade monterat den nya bottenstocken.

Urban Nyblom som är ordförande i Nyköpings Automobilsällskap hjälpte mig att hysa Draken hos Skobes (Volvo handlare)i Nyköping och de var så hjälpsamma att jag fick låna deras verkstad på lördag förmiddag. 2 timmar senare var bottenstocken på plats och testen gick fint och jag smekte gaspedalen, som man smeker en igelkott mothårs.

120 mil till Österrike kändes som 20 mil

Sören kommer ifrån Köping eller Kolsva som är en annan del av Köping dvs inte den delen som är en annan del av Köping utan den delen som är den andra delen av Köping! - Nu blev det lite väl invecklat, men Ni vet vad jag menar. Sören kom ner dagen innan avfärd. Vi hade bestämt att äta en bit mat och titta på "Biltokig" på SVT1 som handlade om Jakriborg Prix och där vi var med. Vi beundrade vår egen medverkan och var rörande överens (utom Helen) att vi såg väldigt trevliga ut för vår ålderskategori samt att vårt sätt att artikulera oss i TV. Den kombinationen borde ge fler TV-framträdanden.  Dock dissade vi våra andra kamraters medverkan, eftersom de tog för mycket "air time" som vi kunde haft i stället. 

När programmet var klart, så var det dags att ta en självgod nattsömn, eftersom planen var att starta färden 04:50. 03:00 vaknade jag med uppspärrade ögon i tron av att jag har nog glömt något! Och det hade jag! Reg.handlingen till trailern måste jag nog ha med till Tyskland, så det vara bara att åka till garaget. Sen var det ingen mening att lägga sig igen…

04:30 var vi lastade och klara att styra fronten på Volvon mot Österrike. Första anhalten var färjan mellan Rödby-Puttgarden. Vi hade bra flyt och behövde bara vänta ett par minuter för att köra ombord. Vi bestämde ganska tidigt att målet är att komma fram till Hotellet i Österrike i rimlig tid och avsluta med en kall öl samt en Wienerschnitzel. Med detta som mål, så sträckkörde vi mer eller mindre utan stopp i 16 timmar.

Två tankstopp räckte och Ahlgrens bilar fick duga som lunch och mellanmål. Både jag och Sören är pratglada personer, så 16 timmar kändes som bara ett par timmar. 16 timmar senare var vi framme i Bruck och på Hotell Lukashansi. Jag sa till Sören - Nu skall det bli gott med en kall öl och en Wienerschnitzel! Vi kanske skall parkera först? - sa Sören - Ok! Men sen kall öl och en Wienerschnitzel! Är det inte bättre vi checkar in först också, sa Sören! -Ok, men sen en kall öl och en god Wienerschnitzel. Vi kanske borde stoppa in bagaget i rummet också, sa Sören! -Okej då, men sen jä-lar en kall Öl och en Wienerschnitzel. -OK! sa Sören!

Jag for upp som en Gazell på rummet och slängde in bagaget. Innan dörren sakta gled igen, satt jag redan i restaurangen och hade beställt in två öl samt två Wienerschnitzlar. Sören dröjde och när jag var inne på min tredje Wienerschni.. -öl menade jag, så kom Sören! Vilket strul, sa Sören. -Nyckeln passade inte i låset eller tvärtom! Efter många om och men, så fick jag och vaktmästaren till sist upp dörren. Phu! -Tur att det inte hände mig, tänkte jag! Nu fick vi äntligen avnjuta vår välförtjänta Wienerschnitzel och några kalla öl. Efter en väldigt lång dag, så var det dags för en härlig och välbehövlig sömn.

Nästa dag var det dags att ta en rekognoseringsrunda på Grossglockner med Volvon, incheckning, utställning och lite kvällsmingel! Så det gällde att vara utvilad inför en ny lång dag.

Incheckning till Grossglockner GP

Efter en god nattsömn och frukost, så var det dags att först ta en rekognoseringsrunda på Grossglockner. Vädret av på toppen-humör. Vägen upp till Grossglockner´s topp var fantastisk, med dessa enorma vyer och stup. Det sög till i magen när man titta ner i dalen. Vi stannade till uppe på Grossglockner och gick in och köpte lite suvenirer. Nedfärden var nästan värre än upp. En sak var säker - Draken skall i alla fall inte köras ned av egen maskin, utan på Trailer.

 Soren på toppen.jpgAlfa 8C.jpgFerdinand Porsche konference center.jpg

Sören på toppen        Alfa 8C                 Som sockerbitar runt Flugan…

När vi kom ner ifrån Grossglockner, så lastade vi Draken och körde in till Zell am See för att checka-in på Ferdinand Porsche Konferenscenter.  Vid incheckning blev vi trevligt bemötta av ett par unga damer (måste ha sett oss på Biltokig). Vi fick också ett mycket trevligt välkomstpaket. Ett paket fyllt med kläder och vars en glasbit med en Autounion samt med våra namn ingraverade.  Vi fyllde i och signerade ett par formulär och avtal på Tyska (som vi inte behärskar till fullo). Dock var vi inte helt på det klara vad vi signerade. Sist jag checkade bankkontot, så hade inga större belopp försvunnit och bilen stod fortfarande registrerad på mig, så det är nog lugnt!

När vi checkat in så var det dags att köra en liten regularitets tävling dvs. 24 meter på 8 sekunder. Den som kom närmast 8 sek vinner. Vi vann inte den tävlingen, men vi lät mest i mer än 8 sekunder i alla fall.

Efter "mini" regularitetstävlingen, så var det utställning på baksidan av Ferdinand Porsche Konferenscenter. Det var ingen tvekan vilken bil som drog störst publikintresse. Alfa 8C, Mercedes 300SL, Bentley, Ferrari, Alvis, Bugatti, MG framstod som vardagsmat och det var det kanske också i dessa trakter!

När utställningen var klar lastade vi Draken för att köra hem och göra oss redo för mingel på Grand Hotel i Zell am See.

Vi lärde känna kyparen på hotellet redan första kvällen. Han hade aldrig erfarit, så desperata personer i behov av öl och Wienerschnitzel, 5 minuter innan stängningsdags. Kyparen erbjöd sig utöver att servera mat & öl, att också ge oss en skjuts in till Zell am See (10 min ifrån Bruck). Väl framme i Zell am See, så stega vi in på Grand hotell. Hotellet låg precis intill sjön. Jag och Sören tog för oss av Öl/Vin och Snittar. Sen vingla vi runt ibland de andra deltagarna och frågade - Sprechen Sie Englisch? Vår Tyska var endast överlevnadstyska. Typ- Kan jag få en stor öl i ett litet glas-tack! Sören kunde en fras till, men den brukade ge svidningar på kinden - sa han förvånat!

Vi träffade också två trevliga herrar ifrån  Schweiz och USA. Thomas och Jon deltog med en jättefin racer (Talbot Lago T26GS Le Mans -48:a) och var med i Grossglockner GP för första gången liksom vi. Vi alla var spända och förväntansfulla inför de 2 dagar vi skulle tävla i backen. Efter ett par timmars vingel, så var det dags att dra sig tillbaka.

IMG_1892.JPGDSC00258-1.jpg

 Klassisk L-posé                            Thomas´s Talbot och hangarounds

Vi gick igenom centrum i Zell am See och fick till vår förvåning se att en vin-, och mataffär var fortfarande öppen. Sören nämnde förutom kravet på Bordershop, så skulle han köpa Icewine! Sören förklarade: - Icewine är ett vin som tillverkats av vindruvor som skördats och pressats i fruset tillstånd, vilket normalt innebär vid -7 °C eller kallare. Detta Is-vin har en väldigt söt karaktär.

Väl hemma på hotellet, så var vi överens om att ta en "stänkare" innan vi kryper till kojs! Där stod vi på balkongen som Kommissarie Beck och Grannen "Waldemar" (han med stödkragen) och filosoferade över ett glas Whiskey, Glen Moray 17: årig. Ungefär samma nivå som vår konversation.

Screen Shot 2014-09-17 at 18.25.36.png 

Första tävlingsdagen.

Efter en god nattsömn - god och god! Det kändes som jag sovit med Beck´s granne´s stödkrage. Men efter att ha trängts med ett stort gäng Franska pensionärer vid frukosten, så kändes huvudet mer rörligt. Nu var vi redo att möte dagen med allt vad det innebar.

Så var det då äntligen dags eller tyvärr, med tanke på de farhågor jag målat upp med Draken efter min anmälan. Nu gällde det att tänka positivt! - Motorn kanske inte startar eller har jag tur, så går bottenstocken i bakaxeln av igen, m.m.

Vägen upp till vägtullsstationen vid Grossglockner, är ganska brant och kurvig.  Jag sa till Sören, att det kanske är bra att köra sista biten för att känna hur Draken beter sig i backen och i kurvorna. Sagt och gjort. Vi stannade ett par kilometer innan tullstationen och lastade av Draken.  Vi drog igång Draken med buller och bång. Jag lade i de första växlarna och Draken drog fint upp för backarna och igenom kurvorna. Det gick ganska fort och Sören han inte ikapp med Volvon. Väl framme vid tullstationen, så hade vi en markerad plats (29) och där ställde vi upp Draken.

När jag startade i backen, så hade Sören noterat ett litet bensinläckage vid ena förgasarparet. Vi beslöt oss för att fixa detta innan tävlingen börjar.

Mekanikern pratar med Jochen Mass.

När vi börjar meka med det läckande bränsleröret till förgasaren, så börjar det droppa lite bensin på marken. Då kommmer det fram en äldre herre till oss, under tiden vi försöker hitta något att samla den droppande bensinen i. Herren säger - äsch det är ingenting mot vad jag var van vid. Denna herre är ingen mindre än Jochen Mass. Dock börjar det droppa mer ju mer jag skruvar ut banjoskruven och Jochen Mass erbjuder sig att hämta något som vi kan samla bensinen i. Efter en kort stund kommer Jochen Mass tillbaka med ett ölstop i keramik och säger att vi kan behålla ölstopet.  Sören säger till mig att det var en hjälpsam och trevlig herre. Då sa jag -Det är Jochen Mass! Va!- sa Sören. Jäklar! -är du säker? -ja! - då måste du ta ett foto på mig och han tillsammans. Absolut sa jag. Innan jag fotograferar dem tillsammans, så frågar Sören om han har sagel i mungiporna och jag svarar -det lilla kommer inte att synas på fotot. Och det gjorde det inte heller. Sören var så upptagen med att prata med Jochen Mass, att jag fick sköta mekandet trots att jag hade med en sk. mekaniker.

 IMG_1922.JPGIMG_1189.jpg

 Jochen Mass & Sören            Arrangerad bild på Sören 

Jochen Mass berättade bl a. att han var mycket i Sundsvall på slutet av 60-talet när han jobbade på fraktfärja för att hämta trämassa. Han körde också ett par lopp i Sverige tillsammans med Ronny Pettersson på tidigt 70-tal. Han berättde mycket om sina racing kompisar på 70-talet bl a. när han seglade runt Maui (Hawaii) med Clay Regazzoni  och sina fortkörningsböter i Danmark, osv. Men det skulle krävas flera sidor att återge allt vad ha berättade, men vem är intresserad att höra om dessa historier!

Timman är slagen

Så var det dags att köra första loppet av 3 i backen. Sören och jag hade diskuterat fram och tillbaka om taktiken för att ta oss an backen. Vad vi skall göra om motorn stannar och bilen börjar rulla baklänges, etc.  Vi hade gjort lite tester hur snabbt vi kommer ur Draken och sätter stoppklossar bakom bilen. Samt hur vi får med allt som behövs i bilen (Brandsläckare, stoppklossar, nödraketer, temperaturmätare och paraply) plus att Sören också skall få plats.  Vi hade också bestämt att stanna halvvägs för att mäta cylinder temperaturen, så vi inte överhettar motorn.

Vi ställde oss i "line up" och snart var det vår tur. Jag skall inte sticka under stolen med att vi "inte" var nervösa. Vi båda hade en klump i magen och våra solbrända ansikten hade tagit en mer ljusare färg. En Albino skulle framstå som solbränd jmf. med oss två, just vid startögonblicket iallafall.  Innan vi drog iväg, så sa jag till Sören att det var ett stort nöja att få lära känna honom och tack för denna tid.  Samt må bäste man överleva, eftersom vi bara hade en paraply med oss i bilen.

Nu var det ingen återvändo och Speakern vrålade på Tyska : - Il Drago Ruggente" - dem brüllenden Drachen - mit einem 12 Zylinder Flugzeugmotor aus dem Jahr 1924. Das mächtige Ungetüm war aus Schweden angereist. Folket började jubla och vinka medans jag tryckte på gasen. Vi for iväg uppför backen, till allas förtjusning.

Det gick bra de första backarna och kurvorna, sedan började motorn "låta som en katt som håller på att harkla upp en hårboll". Bränsletrycket föll och motorn stannade. Bränsletrycket kom tillbaka och vi fick igång motorn igen, men efter ett par hundra meter var det stopp igen pga dåligt bränsletryck.  Sören hoppade ut och säkrade att Draken inte kunde rulla bakåt. Vi insåg att det inte är värt risken att försöka fortsätta färden på detta vis. Vi beslöt oss för att vänta tills loppet är över och sedan rulla tillbaka till uppställningsplatsen. 

Vi var lite besvikna, men kände ändå att vi hade försökt.  Samtidig hade vi hört oljud ifrån bakaxeln när vi rullade till line-up, så det kanske var bra att vi inte kom längre. Mungiporna vändes snart upp igen, när det var dags för festmiddag i Slottskällaren utanför Zell am See.

 IMG_1174.jpgfood.jpg

Vi hamnade tillsammans med Thomas och Jon och ett gäng Schweizare. Stämningen var på topp och vi åt traditionell Österrikisk mat och blev serverade gott vin. Som kronan på verket så spelades trevlig folkmusik typ Tyrolermusik. Vi tog det ganska lugnt för att slippa känslan av stödkrage vid uppvaknandet dagen därpå.

Äntligen till toppen

Så var det lördag morgon och dags för nästa två backlopp. Vi var lite tveksamma om vi skulle genomföra de resterande backloppen med tanke på problemen med bränsletryck och bakaxel. Vi beslöt oss iallafall för att igen testa Draken i backen på väg till tullstationen och se om bränsletrycket spökade igen. Draken drog fint uppför backen ända fram till uppställningsplatsen. Vi lyfte upp bakaxeln och snurrade på hjulen, för att höra vart oljudet kom ifrån, men allt lätt bra. Trots detta, så var vi faktiskt inställda på att inte köra fler backlopp. Vi var nöjda med hela evenemanget ändå och det hade varit värt hela resan.

Våra nyfunna vänner Thomas och Jon frågade om vi inte skulle köra sista loppet, men vi var tveksamma. - Om Ni inte provar igen, så vet Ni inte om bränslepumpen var ett tillfälligt fel eller om den inte klara att mata fram bensin i stark lutning, sa Thomas. Vår Amerikanske vän Jon pratade något om "kyckling", vad nu det hade med saken att göra!!! Jag och Sören tittade på varandra och sa - Ok! Låt oss göra ett sista försök. Vi pratade med organisatören och sa att vi startar. Men vi vill starta sist, så vi inte är i vägen för andra om Draken skulle trilskas igen.

Sören och jag var inställda på att vi kommer nog inte hela vägen, men som sagt vi gör ett försök. Jag monterade inte kameran på Draken av samma anledning.

Vi gjorde samma procedur och rullade sakta fram Draken för line-up. Det började närma sig den näst sista bilen och sen var det vår tur igen. Tyska speakern introducerade Draken vrålade i micken och publiken började jubla och vinka! Sen bar det iväg med dunder och brak. Draken drog bra i 1:an, 2:an och 3:ans växel och vi körde förbi avsnittet där motorn stannade första gången. Efter en stund så var vi halvvägs och skulle stanna för temperatur kontroll, men jag gasade bara vidare. Sören hade fullt upp med att justera bränsleblandningsreglaget och luftspjället till kompressorn. Nu fick det bära eller brista- tänkte jag. Sista kilometrarna, höll motorn på att stanna varje gång vi gick in i en snäv kurva. Jag fick gasa och bromsa samtidigt i kurvorna, men så fort vi gick ur kurvan drog den fint uppför.

Efter ca 10 minuter började vi skymta toppen och skönja ett visst hopp att vi kanske skulle klara att sätta Draken på toppen. När vi var nästan framme och såg toppen, så stod det fullt med folk och hejade på! Så nådde vi äntligen toppen och fick parkerat Draken.  Vi var i extas och kramade varandra hårt- Vi klarade det-Holy smoke! Sören hoppade snabbt ut för att mäta cylindertempen.  Till vår förvåning var temperaturen endast ca 140 grader, så den var bara halvvarm! Vi hann nästan inte mer än ur bilen, förrän Thomas och Jon kom fram och gratulerade och kramade oss.  Vi utryckte också vår tacksamhet till dem, för att de uppmuntrade oss att göra ett försök till.  Flera av de andra förarna kom fram och gratulerade oss och kallade oss för hjältar.

Screen Shot 2014-09-12 at 04.39.44.pngDSC00272-1.jpgDSC00281-1.jpg

 7135981_60_1410855165.jpg

Arrangören Marcus Herfort kom fram och gratulerade oss samt var jätteglad för vår skull. Vilket ögonblick för oss båda! Framförallt att alla var lika glada som vi.  Vi fick höra ifrån en av organisatörerna, att när vi började närma oss så skrek hon till alla på toppen- Monstret kommer, Monstret kommer! Det var då alla sprang fram och började heja och vinka på oss. - Oförglömlig stund och syn.

Man får aldrig njuta för länge, tyvärr kom vardagslivet i kapp oss igen! Det var dags att ta ner Draken med trailern. Vi insåg att detta kommer att vara en utmaning även med modern bil (4-hjulsdrift) och dubbel axlat släp. Vi rullade sakta, sakta ner och stannade 3 gånger på vägen ner. Det rök duktigt ifrån bromsarna på både bil och trailer.

Vi hade ett stopp vid ungdomens källa, för att ta en klunk mineralrikt vatten och för att testa om det hade någon effekt! Jag känner mig i alla fall inte ett dugg mer föråldrad, två veckor senare!

IMG_2068.JPG 

Allt ljus på Draken

19:40 var det middag och prisutdelning. 19:40 var vi på hotellet pga att vi var sist upp och nedfärden tog sin tid.  Väl framme, så bokades vår kamrat "kyparn" för skjuts till Zell am See 20:00. Undertiden tog vi en supersnabb dusch och bytade kläder. Tyvärr var vi så stressade, att vi glömde våra "prisutdelningskläder" i bilen. 19:59 kom jag på att mina gåbort,- och gåhem skor var kvar i bilen, så det fick bli mina racingskor. Dessutom till min stora skräck hade jag också glömt kvar livremmen i bilen. Dessa fullbokade dagar hade gjort att jag tappat ett par kilo, så byxorna satt ovanligt löst runt midjan! Jag behövde verkligen livremmen, men vi hade ingen tid kvar för att hämta varken skor eller livrem. Sören hade glömt sin kavaj, så han fick låna en extra som jag hade med. Hur skall detta sluta?  Mina brallor hängde, så att en Hipp-Hopp:are hade blivit grön av avund och Sören´s lånade kavaj var 5 nummer för stor. Men vi hade ju inte vunnit något, så vi behövde inte ta emot pris och stå till allmän beskådning på en scen! - så fel vi kunde ha.

30 minuter försenade, skyndar vi snabbt in i festsalen där runt 200 personer samlats för middag och prisutdelning. Vi kom precis lagom till förrätten.

Marcus Herfort och VD, för Grossglockner passet öppnade middagen och tackade alla deltagare och sponsorerna för ett fantastiskt genomförande av Grossglockner Grand Prix 2014. Första prisutdelning gick till det paret som vann regularitetstävlingen om 24 meter på 8 sekunder.  

Efter den prisutdelningen så nämner Marcus att de egentligen inte har ett pris för detta i tävlingen, men de ville hylla en speciell insatts och händelse idag. Sören och jag tittar på varandra och börjar förfasas av att det kanske är vi, som skall upp på scenen. Jag börjar försiktigt ta tag i byxlinningen.

Marcus nämner att man inspirerats av vår positivitet och våra försök att köra i backen, trots våra problem! Men till sist lyckats sätta den äldsta bilen, med flest hästkrafter, störst cylindervolym och med högsta motorljud på Grossglockners topp. Samtidigt visas bilder på oss tre som gjorde det.

 on stage.jpgimage.jpg

Denna bedrift ville de belöna med ett specialpris, bestående av vars ett Murmeldjur (leksak) och en flaska champagne. Jag tog emot priset med ena handen i byxlinningen och Sören fick trolla fram handen ur sin "för" långa kostymärm, för att ta emot priset.

-Vilken syn denna annorlunda "prisutdelning och modeuppvisning" måste har varit!  Marcus bad mig berätta om Draken´s uppkomst och varför. När vi var klara så gav alla, oss stående ovationer. Vi båda var rörda, stolta och tagna av situationen - Det var mäktigt! (för oss ifrån lilla Sverige). På väg till vårt bord, så stoppade Jochen Mass mig och sa att han var imponerad av vår bedrift och tyckte det var riktigt häftigt. - Det kändes riktigt stort!

Efter oss, var det den normala prisutdelningen. Kvällen avslutades med en kort film ifrån evenemanget och där Draken avslutade filmen med ett rökmoln. Klicka på länken för att se filmen.

http://www.heimann-media-group.org/film/classic-cars/gro%C3%9Fglockner-gp-2014/

Efter all uppståndelse och hyllningar, så kändes det som bensinen tog fullständigt slut för både mig och Sören! Vi tog ett tidigt farväl till alla våra nyfunna bil-vänner och hoppades på kärt återseende inom en snar framtid.

Vi hade en lång färd tillbaka, så vi bestämde oss för att köra tidigt nästa morgon. Men väl tillbaka på hotellet, så fick det bli en "summerings-stänkare" innan vi gick till sängs. Kommer faktiskt inte ihåg om vi summerade intrycken eller bara tog Whiskeyn rakt upp och ner, för att sedan säga god natt. Jag tror att våra huvud kändes ganska tomma. Hade man lyst med en ficklampa genom mitt ena öra, så hade man kunna göra skuggbilder på väggen. Så tomt kändes det.

Hem till hemmets härd och gröna ängars klöver…

På Söndagsmorgonen var det då dags att styra kosan hemåt. Vi hade redan bestämt att ta en övernattning i Norra Tyskland. Vi vågade inte komma hem tomhänta till våra fruar.  Drakens rytande hade framstått som en viskning i jämförels med våra fruarnas röstresurser, vid utebliven vinleverans.

I närheten av Lybeck hittade vi ett härbärge hos en liten trevlig konstnärinna. Det visa sig att hon hade kökskonsert varje onsdag.

 IMG_1221.jpg

- Undrar om det är samma kökskonsert som jag är van vid, när jag glömt diska eller glömt göra rent spisen?

Vi fick också en riktigt god middag, på ett Gasthaus nära vårt härbärge.  Sieglinde som ägde krogen, lagade en fantastik god Anka med tillbehör. När vi var nöjda och mätta, bad hon oss skriva och rita i hennes gästbok. Hon hade haft gäster ifrån precis alla världens hörn. Vi undrade hur de i hela värden hittade dit!  Gasthaus:et låg mitt i ingenstans. Att vi hittade dit var pga att vi kört vilse.

IMG_1219.jpg

Vi infriar våra löften.

Det första vi gör efter frukosten hos Sieglinde, är att köra direkt till Bordershop. Väl framme vid Bordershop, så tog vi våra sista Danska mynt för att stoppa i kundvagnarna, eftersom det stod kr i myntfacket. När väl kronorna var intryckta i myntfacket, så var det kört. Det gick inte att få ut mynten igen och vi låste två rader med ca. 30-40 kundvagnar.

Skamsna gick vi in för att växla till oss vars ett Euro mynt. Samtidigt kändes det som vi gjort mänskligheten en tjänst och hindrat 30-40 potentiella kunder att köpa hälsovådlig dryck. Nog om denna moralpredikan!

Sören och jag for på vars ett håll inne på Bordershop, för att inhandla det stod på våra fruars långa inköpslista. Efter en halvtimma och tom plånbok, så var vi färdiglastade och redo att ta färjan till Danmark. Efter 2 timmar genom Danmark, så var vi till sist tillbaka där vi började vår fantastiska resa. Det kändes lite vemodigt att ta farväl, men vi skulle höras under veckorna kring bilder m.m. Så snacket fortsätter.

Summa summarum

Det är ingen tvekan om att denna resa har varit en av höjdpunkter i våra bil-liv. Det kommer också ta en stund att smälta alla intryck och upplevelser i berg och i dal.

Samtidigt känns det lite vemodigt! - Vad skall man göra härnäst för att överträffa denna fantastiska resa? Men om jag känner mig själv rätt, så kommer det nya impulsiva och icke helt genomtänkta äventyr! Fortsättning följer…

DSC00275-1.jpg

Webbplats av Pindo Design | Bakgrundsbild av Racefoto